LouiseBerg

"Ange den korrekta tiden, det kan du inte!

För att när du anger den, har framtiden blivit dåtid,
därför finns det inget "nu" och därför existerar inte tiden!"

                                                 Albert Einstein

inte för att säga emot Einstein, men om nutiden inte existerar så betyder väll inte det att framtiden och dåtiden inte existerar, eller?
och om tiden inte existerar hur kan då saker och ting förändras?  tiden är en benämning på förändring, och om inte tiden finns skulle ju inte förändring existera, eller är jag helt ute och cycklar?

och nu sitter jag framför datorn, jag satt här då jag kommer sitta här minuter in i framtiden och jag sitter här nu, om jag bara satt här då och snart betyder det att jag skulle vara tvungen att försvina bort i en hundradels sekund. en hundradelssekund som står för nutiden, och då skulle jag bli tvungen att försvinna massa gånger efter varandra och då skulle jag inte existera. eller?

jag läste i en insendare i Metro, En kille hade skrivit att vi det är kvinnornas fel att de blir slagna av deras killar, de väljer ju de elaka. om dom skulle välja dom snälla och trevliga skulle det aldrig hända.

men hallå, tror han på det själv. Tror han värkligen att kvinnorna väljer med flit en man som kommer slå henne. den typen han förklarar. den trevliga och snälla killen, det är ju han de tror att de väljer. men att de egentligen är idioter är ju ingenting man kan se, det är någonting man märker eftersom. så hur kan man anklaga den som blir slagen för att bli slagen?

Är det alltid så bra att vara rak, jag menar när det skadar andra. Och om andra uppfattar en som elak när man själv tycker att man bara är rak. Ska man då fortsätta vara "rak" eller ska man böja sig efter andras åsikter?

"I´v been to the mountain top.
And I´v looked over and I´v seen the promised land.
I may not get there with you, but i want you to know tonight that we as a people will get to the promised     land.
So I´m happy tonight.
I´m not worried  about anything,
I´m not fearing any man.
My eyes have seen the glory of the company of the lord."


Detta var Martin Luther Kings sista tal.
dagen efter, den 4 April 1968, kl.18.01 mördades han.


det känns nästan som ett farväl tal,
som att han visste eller kände på sig att någonting skulle hända.

Kan det vara så att man känner på sig när ens sista stund är inne?
som att det finns det något (sjätte) sinne med i bilden.
och hur känns det?
Är det en känsla av att man har gjort alt?
En kännsla av tomhet, eller överväldigande? 

Till dig anonym!

 Först vill jag bara säga till Anna och anonym att jag antar att ni är samma person så det är ju bra att du håller med dig själv.

Och om du vill att jag ska svara på dina kommentarer sluta vara anonym och stå för det du säger!

Du skrev:

På vilket sätt hjälper det att klaga när man är missnöjd istället för att agera?

Så länge man klagar och upplyser människor agerar man, så länge man visar världen ens åsikter gör man skillnad.

Du säger att klädindustrin tär på miljön, visst om du vill gå naken gör det. Men jag föredrar kläder på.

Men det finns ju olika sätt att rädda miljön på T.ex. Ta buss i stället för bil. Man behöver inte göra allt ensam men om alla gör lite så blir det en stor skillnad.

Och jag tror inte att jag är överlägsen för att jag vågar säga vad jag tycker, jag försöker bara göra min röst hörd som alla andra.

Är det inte konstigt att man slutar vara rädd för döden när man är som lyckligast?

Det är konstigt nog då man kan tycker att man kan dö med ro,

Då när man har så mycket att förlora.

Medan när man är ledsen och deprimerad känns döden inte allas så rogivande,

Snarare tom och mörk.

Som ett svart hål som suger en åt sig,

som man vill fly ifrån.

Så jag undrar:

Varför känns det okej att dö när man har allt att leva för?

Kanske för att då känner man inte längre rädsla för döden,

Kanske för att man känner att sista stunden på jorden blev en lycklig stund.

Som man brukar säga:

"Den bästa tiden att lämna festen är när den är som roligast."

Jag fick en kommentar av en anonym som ironiskt nog klagade över att jag klagar så mycket!

Men om man inte klagar på saker som man tycker är fel, hur ska man då kunna förändra dem?

Och ärligt talat, på något sätt är det negativa mer intressant än det positiva.

Om man ser en artikel i tidningen som handlar om misshandel och en annan om en person som gav en miljon kronor till de drabbade, vilken skulle man då välja att läsa? Jag skulle själv dras mer åt artikeln om den misshandlade!

Men jag håller med, jag skriver inte alls om det positiva. Så här är tre små saker jag tycker är bra/snällt. Men visst, jag ska skriva mer positiva saker!

*Jag uppskattar verkligen alla snälla busschaufförer som när de ser att man kommer springande stannar och väntar på en. (Vilket händer mig ganska ofta)

*jag tycker det är bra att EU verkligen har satsat på miljöproblemet och försöker få alla länder involverade i det.

* jag blev jätteglad en morgon när jag tog bussen från där jag bor (vilket är en hållplats där det inte finns tidningar) när bussen kom fram till "X" busshållplats så såg jag en hög med metro och jag var nästan på väg att missa lite av lektionen på morgonen för att få tag på en tidning, när det satte sig en kvinna bredvid mig och frågade om jag ville ha hennes metro som hon redan läst. En liten gest som förgyllde min dag!

Elviraa, du skrev att jag ska bli kläddesigner och att det är ett väldigt dåligt yrke för miljön. (Jag tror visst någon kände igen sig i det jag skrev och tog åt sig. Men jag tycker om dig i alla fall.)

 Visst är det textila yrket dåligt för miljön, men det behöver det inte vara, det finns miljövänliga tyger som man kan använda, vilket jag vill göra när jag blir värsta framgångsrika designern. :D

Till du andra Anonyma, vilket jag tror är samma person som den första Anonyma. Du tyckte inte att en som kommer från ett annat land har lika stor rätt att vara i Sverige som de som är födda här. Tror du världen var uppdelad i länder från början? Alla är födda på jorden och har därför lika rätt att vara här. Antingen är jorden allas eller ingens.

Jag såg ett "sex and the city" avsnitt här om veckan. Jag kommer inte ihåg vad avsnittet handlade om, men jag kommer ihåg att "Charlotte" sa:

- Kvinnor vill bara bli räddade!

Är det så att vi kvinnor alltid har vart det svagare könet som är i behov av en stark man som finns där och hjälper oss med allt.

Eller har vi blivit påverkade av alla de filmer då de enda kvinnorna gör för att försvara sig är att skrik och vänta på att en riddare ska komma och rädda dem?  

Är det vi kvinnor som är i behov av en hjälte, eller är det männen som måste känna sig behövda?

Jag är så trött på människor som säger att de hatar saker hela tiden. Men jag blir så himla trött på människor som bara bryr sig om att shoppa nya saker hela tiden.

Jag var inne på en kompis "blogg" och det enda jag kunde läsa om var vilka skor hon skulle köpa och hur mycket pengar hon kunde göra av med.

Men vem bryr sig? Inte jag,

Jag orkar inte med människor som hela tiden vill ha nya saker och inte kan dra nytta av de saker de redan har. De säger att det bryr sig om miljön. Men om de verkligen gör det borde de inte köpa nya kläder hela tiden. Nya kläder är mer miljöförstöring. Jag blev bara så upprörd när jag läste hennes "blogg" att jag var tvungen att säga någonting.

Jag orkar inte med allas köp frossa! Nöj er med det ni har någon gång! Säg inte att ni bryr er om miljön om ni inte tänker göra ett försök för att förbättra det!

       Peace love and understanding! ;D

När jag på den internationella kvinnodagen stod vid

T- Centralen och lyssnade på alla talare som sa hur långt vi kvinnor har kommit i kampen om kvinnornas rättigheter, började jag tänkt på hur kvinnornas ställning har förändrats under det senaste århundradet. Det var inte så länge sedan kvinnorna gick runt med klänningar stora som tält, vit målade ansikten och körsbärsröda kinder. Barnen fick börja använda korsetter vid åtta års ålder för att deras kroppar skulle formas enligt modet.

"De unga kvinnorna hade bara status som prydnadsföremål."(Fredrika Bremer)

Men är det verkligen så annorlunda nu?

Kvinnornas kroppar ska vara omöjligt smala men ändå ha Hollywood kurvorna.
USA lägger idealet, fast den större delen av deras befolkning överviktiga.

Vi ska ha lager med smink för att dölja våra "brister" och sedan undrar människor varför majoriteten av flickor i tonåren har dåligt självförtroende och känner sig otillräckliga. Man lägger ett ideal på skönhet som är omöjligt att nå.

"Hon bönföll sin far om att få utbilda sig till sjuksköterska, det blev blankt nej. Ett oerhört opassande yrke för en fin flicka."(Fredrika Bremer) kvinnornas rätt att utbilda sig har i vissa länder inte förändrats alls under de senaste hundra åren, i vissa länder blir kvinnor fortfarande tvungna att gifta sig för att kunna bli försörjda. I andra länder blir kvinnorna sexuellt trakasserade på sin arbetsplats och får mindre lön även fast de jobbar lika mycket som männen.

Jag läste i tidningen om en tjej som hade satt sig bland ett gubbgäng på bussen.

"Asså F- fan! Du, du ska tare lugnt näru sätterej! Nästa gång tarure lugnt! Fattarru?"(Sara Dahlstedt). Förr skulle man ta ut stolen åt kvinnorna och låta dem sätta sig i stället för att stå, så hur kom vi till att neka dem en plats på bussen? Det förvånar sig att vi går fram på vissa punkter men bak på andra.  

Jag undrar över en sak!

Bibeln är guds ord och i bibeln står det att man ska förlåta. Men Gud förlät inte Eva och Adam för att dom åt av äpplet. 
Så varför ska vi följa Guds ord om han själv inte följer dom?

Vad är egentligen meningen med livet?

Tänk om det egentligen inte finns någon mening, vi människor vill alltid ha en förklaring för allting och ha svar på våra frågor.

Tänk om det egentligen inte finns något svar.

Vi kommer troligen aldrig att få reda på om det finns något svar på frågan eller inte!

 Så varför lägga tid på någonting som vi aldrig kommer få svar på?

Tänk om man inte kan svara på det för allt liv har en olik mening, hur ska man kunna få svar om det finns olika svar?

Det finns så många frågor om just livet som vi aldrig kommer få svar på så varför fråga?

Jo... för att människan vill ha svar även fast det omöjligt att ge ett!

Jag tänkte på en grej när jag läste i tidningen för ett tag sedan.

Visst har alla rätt att säga vad dom tycker och det är underbart att vi lever i ett land där vi kan göra det.
Men hur långt får man gå??
 
Hur långt kan man gå innan det blir hetts mot folkgrupp?
Som när nazister demonstrerar mot "invandring"
(jorden e allas, så ganska dåligt ord)
och dom skriker tillexempel att dom inte vill ha invandrare i Sverige.
(Helt sjukt eftersom hur många är bara från ett land miljoner släkter tillbaka?)

Hur långt får det gå innan man bryter lagen "hetts mot folkgrupp/ras?
För att hålla en lag vid liv betyder det att man bryter mot en annan, och ingen reagerar på det! 

Hur kan vi säga att vi är nöjda med vårt samhälle när alla människor inte blir lika behandlade?

Hur kan vi nöja oss med hur det är för människor runt om i världen när det kan bli så mycket bättre?

Kvinnorna förr i tiden kämpade för rösträtt, dom kämpade inte bara för deras rösträtt utan för vår. Det är tack vare dom som vi har blivit mer accepterade i samhället.

Varför fortsätter vi inte kämpa lika mycket när det fortfarande finns så mycket att kämpa för?

Vi får mindre i lön, och varför är det så? Vi jobbar precis lika mycket och lika hårt. Det finns heller inte lika många kvinnliga chefer som det finns män.

Så vi måste fortsätta slåss.

Vi ska inte nöja oss med lite när vi kan få allt. (I vissa fall jo men inte när det gäller mänskliga rättigheter.)

Så slåss för det ni tror på, slåss för att alla människor ska kunna vara fria, vilket land man än flyttat till. Hur man än ser ut och Vad man än gör.

Ni gör det inte bara för er, ni gör det för människors framtid.

Det är tvåtusentalet och vi är ännu inte jämställda. Men ge inte upp.

För kvinnorna gav inte upp förr och se vad dom lyckades med, så vem kan säga att vi inte kan få mer?
Det enda vi måste göra är att tro på det vi säger och det ska bli hört.