LouiseBerg

Jag fick en kommentar av en anonym som ironiskt nog klagade över att jag klagar så mycket!

Men om man inte klagar på saker som man tycker är fel, hur ska man då kunna förändra dem?

Och ärligt talat, på något sätt är det negativa mer intressant än det positiva.

Om man ser en artikel i tidningen som handlar om misshandel och en annan om en person som gav en miljon kronor till de drabbade, vilken skulle man då välja att läsa? Jag skulle själv dras mer åt artikeln om den misshandlade!

Men jag håller med, jag skriver inte alls om det positiva. Så här är tre små saker jag tycker är bra/snällt. Men visst, jag ska skriva mer positiva saker!

*Jag uppskattar verkligen alla snälla busschaufförer som när de ser att man kommer springande stannar och väntar på en. (Vilket händer mig ganska ofta)

*jag tycker det är bra att EU verkligen har satsat på miljöproblemet och försöker få alla länder involverade i det.

* jag blev jätteglad en morgon när jag tog bussen från där jag bor (vilket är en hållplats där det inte finns tidningar) när bussen kom fram till "X" busshållplats så såg jag en hög med metro och jag var nästan på väg att missa lite av lektionen på morgonen för att få tag på en tidning, när det satte sig en kvinna bredvid mig och frågade om jag ville ha hennes metro som hon redan läst. En liten gest som förgyllde min dag!

Elviraa, du skrev att jag ska bli kläddesigner och att det är ett väldigt dåligt yrke för miljön. (Jag tror visst någon kände igen sig i det jag skrev och tog åt sig. Men jag tycker om dig i alla fall.)

 Visst är det textila yrket dåligt för miljön, men det behöver det inte vara, det finns miljövänliga tyger som man kan använda, vilket jag vill göra när jag blir värsta framgångsrika designern. :D

Till du andra Anonyma, vilket jag tror är samma person som den första Anonyma. Du tyckte inte att en som kommer från ett annat land har lika stor rätt att vara i Sverige som de som är födda här. Tror du världen var uppdelad i länder från början? Alla är födda på jorden och har därför lika rätt att vara här. Antingen är jorden allas eller ingens.

Jag såg ett "sex and the city" avsnitt här om veckan. Jag kommer inte ihåg vad avsnittet handlade om, men jag kommer ihåg att "Charlotte" sa:

- Kvinnor vill bara bli räddade!

Är det så att vi kvinnor alltid har vart det svagare könet som är i behov av en stark man som finns där och hjälper oss med allt.

Eller har vi blivit påverkade av alla de filmer då de enda kvinnorna gör för att försvara sig är att skrik och vänta på att en riddare ska komma och rädda dem?  

Är det vi kvinnor som är i behov av en hjälte, eller är det männen som måste känna sig behövda?