LouiseBerg

Det vuxna säger om djur, vi vet

- Den är dubbelt så rädd för dig än vad du är för den!

Fel, fel, fel lögn, lögn, lögn. Här om dagen kom en enormt stor spindel in i mitt rum. Varför vet jag inte, men den skulle sorgligt nog dö för det. Ledsen alla djurälskare, men så ser sanningen ut.

Medan jag aldrig skulle drömma om att gå in i dens spindelhem med miljoner små spindelbebisar, klampade spindeln på in i mitt rum utan den mista tvekan, inte ens när jag försökte skrämma den att byta håll vejde den undan.

Så jag vill bara säga att det spindeln hade var bara rått mod, medan allt jag hade var rädsla och obehag för den här tre centimeters långa varelsen.

- Är du feminist?

- Självklart!

- Så då hatar du killar!?

Men feminist handlar inte alls om att hata eller älska. Det handlar om att kvinnor vill bli respekterade, att vi vill ha den lön vi förtjänar för det arbete vi utför och inte för vilket kön vi är. Det handlar om att bli respekterade som individer och att bli accepterade.

När jag slår upp ordet feminism står det: rörelse för kvinnors likställdhet med män, avståndstagande från manssamhället.

Ingenstans i denna mening står det att om du är feminist ska du hata killar. Men visst det finns vissa kvinnor som hatar män, precis som det finns män som hatar kvinnor.

Och avståndstagande från manssamhället handlar inte om att man som feminist ska undvika männen eller hata dem. Det handlar, tror jag, om att inte underkasta sig. Inte acceptera en lott utan att kämpa för den. Att vi ska göra det vi vill, inte vad vi tror att vi måste. Att vi har rätt att sluta som hemma fru och skaffa sig ett jobb.

Men det måste också innebära som feminist att man inte ska gå för långt. Att om en kvinna vill stanna hemma ska hon få göra det utan att behöva kallas antifeminist eller behandlar annorlunda.

Och allt detta tjafs om att om du är feminist ska du ju inte bry dig om ditt utseende, vilka kläder du har eller att du inte ska göra dig till inför killar.

Men det är två helt olika saker? Om jag vill göra mig till inför killar handlar det inte om att jag inte vill bli respekterad av dem.

Då tänker säkert några att hon har ju dubbelmoral. Men när blev jämställdhet och omtyckt samma sak? 

- Ja, jag är feminit. Men nej, jag hatar inte killar. Jag vill bara ha ett jämställt samhälle!
                

Det är inte vi mot poliserna.

Det är inte vi och poliserna mot brottslingarna.

Det är inte brottslingarna mot oss.

Det är bara vi, ett enat folk, en enad värld.

Det är någonting vi alla måste förstå, någonting vi måste inse innan det är försent, för varför är det så mycket lättare att hata, att tala illa om eller att inte gilla någon? Det är bara vi, ett enat folk, en enad värld!

Och jag tror att det inte är fören världen står som en enad front, som vi kan rädda den.

jag tror att människan blivit så besatt av pengar, föremål och att hålla sig utanför problem att vi glömmt bort själva innebörden med att vara  människor, innebörden med att ha ett val och ett samvete!

För i tiden hjälpte man varandra oavsett vad, när någon blev misshandlad på gatan stoppades det genast. När någonting gjordes fel blev det rättat. De såg sig inte som olika grupper, utan människor. Man sloggs för det man visste var rätt oavsett konsekvenserna.

Men nu är vi så inne i att hålla oss utanför rättsystemet att vi häldre gömmer oss än går fram och hjälper till. Vi tänker inte längte på vad som är bäst för männskligheten utan vad som är bäst för den egna individen.

De högt uppsatta delar in oss i fack som invandrare, rik, fattig och jämställd. sedan tvingas vi kämpa mot varandra för att få en liten del av allt bra vi förtjänar. Vi delas upp som de, oss, ni, men det egentliga ordet som borde använda är VI.

Vi är alla beroende av varandra, vi vet att vi alla är beroende av varandra!

Kan det vara så att innebörden med att vara människa suddas ut för varje beslut som tas?

När blir vi egentligen vuxna?

Vi vet hur vuxna ska vara men inte hur man kommer dit. Att börja betala räkningar, jobba heltid och spara pengar till semestern kan ju inte innebära att man helt plötsligt blivit vuxen, eller?

Folk säger jämt till oss ungdomar att vi ska växa upp, men aldrig hur vi ska göra det.

Är det så att de tycker att det är någonting vi måste lära oss på egen hand, eller är det så att de själva inte ens vet hur de kom dit?

Och vem bestämmer när vi är vuxna, jag menar, till och med en vuxen person på 50 år kan ju bete sig barnsligt, då är det roligt och helt enkelt okej. Medan när en ungdom beter sig barnsligt är det omoget och helt oacceptabelt.

Kan det vara så att alla är vi barn, och att det är i den allvarliga stunden vi lär oss att vara vuxna?

Tjej 1:

Hon är på väg hem från en fest, hon går med några kompisar plus några till. En bil kör förbi och ur den hoppar det ut några rasister, de blir jagade men hon kommer undan. Nu är hon 17 år.

Tjej 2:

Hon är på väg hem, hon går genom skogen. En full gubbe ser henne och börjar skrika rasistiskt åt henne. Hon springer men hon kan fortfarande höra mannen. Hon är 18 år nu.

Det finns så mycket ondska i världen. Ska en 17 årig tjej få vara med om detta? Ska vi acceptera att detta sker? Och vad kan man göra åt det?
                                                         

Ingenting, man kan inte anmäla, man kan inte få dem att straffas för vad de gjort. Så hur ska rättvisan löpa sin gång?  Ska man bara tro och hoppas på att ödet eller karman kommer att ge tillbaka trefaldigt? 
Ska vi hoppas på att det finns en gud där uppe som en dag kommer konfrontera dem för deras gärningar? 
Eller kommer ondskan för alltid ströva fritt utan konsekvenser?

"We can´t prevent what we can´t predict"

Så varför anklagar vi ändå oss själva när någonting dåligt händer? Varför försvinner allt sunt förnuft och alla realistiska förklaringar när vi behöver dem som mest?

Har ni tänkt på när ni tittar på en film från när ni var små, alla dessa människor i bakgrunden.
Eller de människor som ni kände när ni var små, men inte längre kan komma ihåg varken namn eller ansikte på.
De människor som finns med på korten i dina album, deras namn är nedskrivna men ni minns dem inte, ni visste inte att ni en gång känt dem.

Alla dessa människor har vart med och format ditt liv.
Ni har säkert gått förbi dem flera gånger efter det utan att veta att ni en gång var bästa vänner eller bara kände varandra lite.

Det är så många man vinner och förlorar genom livet, människor man önskade fortfarande fanns där på samma sätt som de en gång gjorde.
Vissa man önskar att man aldrig träffat och vissa man aldrig vill förlora.
Alla dessa människor, hur stor del de än är vid just denna tid, har tillsammans skapat en liten del av din personlighet och historia, till det bättre eller sämre.
De har vart med i en händelse som blivit ett minne, ett minne som du en dag kommer se tillbaka på och vara glad över, eller som kommer påminna dig om fel du gjort.
Vi skapar alla varandra, vi är alla en del av varandras liv, historia, framtid och förflutna.
Vi behöver varandra mer än vi tror.

2008 mest använda replik bland ungdomar:

- Jag vet att jag är konstig!

Efter en helt normal replik kan de säga det. Och då undrar jag vad är det då som är konstigt?

Men om nu alla är "konstiga" är ju det normalt och då är det ju inte konstigt. För konstig är ju en beskrivning på någon eller någonting som inte är normalt eller som avviker från mängden. Men om nu alla är konstiga är ju det normalt. Så vad fan snackar alla om???

"I did not travel around this state over the last year and see a white South Carolina or a black South Carolina. I saw South Carolina."
 
                                                                                                                -Barack Obama

Nu säger vi att Vikingarnas gudar som Tor och Oden bara var påhitt. Att de grekiska gudarnas historier var äckliga och vi kan inte fattar hur man kunde tro på sådant.

Men nu då?

Tusen år senare tror vi fortfarande på gudar, eller en gud, en gud med flera namn men olika historier.

Vi är så säkra på att han finns och vissa påstås ha sett honom. Men tänkt om två, tre eller fyra tusen år, kanske människor kommer att sitta och vara helt förvånade vad man kom på för religions historier på 2000 talet. Kanske kommer de då förvånas över hur vi kunde tro på

sådant skitsnack.

På tusentals år har vi inte kommit längre än att byta huvudroll. Så om man tror att gud finns inom någon religion, så kan man inte neka de andra gudarnas existens. De som trodde på dem är ju precis som vi är.

Ta närmaste bok och slå upp sida 18, rad 4. vad står det?

på min stod det: (Ytterdörren stod på vid gavel- en gapande gul.)

                           Prova du!

Vi säger att Sverige är ett demokratiskt land, men är det verkligen det? Det vi får bestämma är vem som ska bestämma. Vi har inga bra politiska partier, men vi blir tvungna att rösta så att ett mindre dåligt pari kan styra landet.

De frågar oss aldrig vad vi vill förbättra eller ändra med landet. Partierna säger bara det de vill och sedan ska vi rösta på dem.

Vad jag vet tycker majoriteten att giftermål mellan personer med samma kön är helt okej och borde tillåtas. Men ändå ska partierna bestämma hur vi ska leva. Som t.ex. FRA-lagen, hur länge sa inte vi att vi inte vill ha den, att vi absolut inte vill ha den! Men först struntar de i oss, sedan ändrar de bara lagen lite. Är det vårat land eller är det deras land. Ska vi bestämma tillsammans som en demokrati eller ska de bestämma över oss alla och kalla oss demokratiska?

Det känns så hopplöst. Jag menar, vad kan jag göra?

Jag har alltid velat vara med om någonting av betydelse för världen, för framtiden. Men aldrig trodde jag att det skulle ske. Nu sitter jag här med mer hopp och tro på människan och världen än jag någonsin haft. Den första svarta presidenten, det ger en hopp, att en dag kan jämställdheten finnas mellan oss, att vi alla kan bli det vi vill bli.

Men det var inte därför jag ville att han skulle vinna. Utan för att han gav människor hoppet tillbaka. För att han genom sina tal kan nå fram till oss efter så lång misstro. Om vi jobbar tillsammans kan vi få det bra. Hans starka tal rörde oss alla!

Men vi är inte framme, inte ens nära. Men att vi en dag kommer komma dit, att det är möjligt, det ger hopp.

"Free at last, Free at last, Thank god almighty we are Free at last!"

En dag ska dessa ord av Martin Luther King gälla alla!

Alla helgons dag, en dag att tända ett ljus för dem som lämnat oss.
I allt tumult och stress finna en stund för de människor som inte finns bland oss längre.
Vi går in på kyrkogården och befinner oss plötsligt i en annan tid.
 En tid där allting står stilla, där ingenting förändras.
Vi tänder ett ljus vid graven, står där en stund och betraktar den brinnande veken.
Sedan vänder vi oss om, går ut ur kyrkogården, och genast börjar bullret, kaoset, livet.

Så varför tänder vi ett ljus?

För att en dag om året hedra de människor som lämnat oss. För att visa att vi fortfarande tänker på dem. Och att vi, bland allt elände, ondska och förtvivlan, fortfarande tror de finns där någonstans.

Vi tänder ett ljus för att visa att vi en dag hoppas se dem igen, för att få en ny chans med dem vi älskar.