LouiseBerg

Kristallnatten, Natten av krossat glas, kallas natten mellan 9 november och 10 november 1938 i Tyskland, då beväpnade grupper från nazistpartiet  iscensatte en landsomfattande pogrom.  Ett hundratal judar dödades, 20 000-30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger  267synagogor  brändes och över 7 500 butiker vandaliserades.

Jag vet inte varför jag började tänka på det, men det bara poppade upp i mitt huvud. Kristallnatten. Jag kom att tänka på att det är en natt man minns, oavsett om man levde när det hände eller inte så vet man om det, eller har hört talas om det.

Varför minns vi alla dessa svåra och onda dagar i världshistorien? Varför står de i almanackan och påminner oss om dem varje år?

Jo för att vi aldrig får glömma, för att den dagen vi glömmer är världen skör.
Så länge vi minns det onda och påminner oss själva om det så är det mindre chans att det händer igen. När vi mins det dåliga som hände så minns vi hur vi inte får handla eller bete oss.

Därför står det med i almanackan. För att påminna oss om att inte vara tysta!

"Evil rise sometimes, but it always falls." -........??

Är inte kloning ett bevis på att vi inte är själar? Utan bara det som är.
Att det är flera olika sensorer som skapar oss.
Att vi är små elektriska strålar som rusar genom våra kroppar snabbare än vi kan mäta i hastighet?

Då tänker nog vissa, men hur kommer det då att vi kan bli kära i varandra? Mitt svar lyder:

- En magnet kan dras till en annan magnet, betyder det att den har en själ?

Och bli inte helt "blondin Bella" nu och skriv, "men en magnet kan ju inte borsta håret"! Ni fattar vad det är jag försöker säga.

Är den sanna kärleken den man inte kan leva utan, eller den man kan men inte vill leva utan?

För den sanna kärleken som alla kallar den, kan väll inte handla om tvång. För det är det ju, om man inte kan leva utan en viss person tvingar man ju honom/henne att för alltid stanna kvar hos en, eller?

Och visst kan kärleken vara annorlunda från peson till person. Ens föräldrar vill man aldrig ska lämna en, t.ex. flytta utomlands utan en, och om den skulle göra det skulle man bli arg, oavsett om det var förälderns dröm. För man vill ju inte bli lämnad.

Medan kärleken man har för t.ex. mormor och morfar är sådan som det känns som man kan ta på, man kan alltid känna av den och på grund av det hyser man en annan respekt för dem.

För vänner så är det den där kärleken som man vet finns alltid där, men som man bara känner av vid speciella tillfällen.

Så varför är det så att syskon ofta bråkar om sina föräldrars kärlek, och tro att de gillar det andra barnet mer, när jag precis beskrivit tre olika sorters kärlek, men som visar sig på olika sätt?