Kärlek
Är den sanna kärleken den man inte kan leva utan, eller den man kan men inte vill leva utan?
För den sanna kärleken som alla kallar den, kan väll inte handla om tvång. För det är det ju, om man inte kan leva utan en viss person tvingar man ju honom/henne att för alltid stanna kvar hos en, eller?
Och visst kan kärleken vara annorlunda från peson till person. Ens föräldrar vill man aldrig ska lämna en, t.ex. flytta utomlands utan en, och om den skulle göra det skulle man bli arg, oavsett om det var förälderns dröm. För man vill ju inte bli lämnad.
Medan kärleken man har för t.ex. mormor och morfar är sådan som det känns som man kan ta på, man kan alltid känna av den och på grund av det hyser man en annan respekt för dem.
För vänner så är det den där kärleken som man vet finns alltid där, men som man bara känner av vid speciella tillfällen.
Så varför är det så att syskon ofta bråkar om sina föräldrars kärlek, och tro att de gillar det andra barnet mer, när jag precis beskrivit tre olika sorters kärlek, men som visar sig på olika sätt?
