LouiseBerg

När man är mitt i den, mitt i depressionen, känner man sig ensam. som om ingen känner eller har känt som man gör. Då när man verkligen behöver någon, finns det ingen där. Alla är hundra mil bort.

Men när man börjar ta sig ut ur allt, ut ur den tätväxta skogen och ser stigen, börjar man inse att man inte vart ensam. Att inte längre en ett stenkast bort har en annan vilsen människa också sett den nerklampade stig man själv är påväg mot.